larssonfoshizzle

Det känns så overkligt. Jag kan inte ens gråta längre. Imorse sprutade tårarna, nu är det bara så tomt. Morfar somnade in för alltid tidigt imorse, jag kommer aldrig få krama min morfar, prata med min morfar, se min morfar igen. Okej där kom tårarna igen.

Jag känner nog ingen som är lika stark som min morfar var. Han klarade sig igenom både svåra hjärtoperationer och cancer, även mer än så. Varenda gång jag träffat honom så har han alltid haft ett leende på läpparna trots att han inte känt sig helt bra alla gånger. Min morfar är den bästa morfar någon kunnat ha. Som liten va det alltid jag o morfar. Morfar som hämtade mig från dagis, morfar som lekte med mig, morfar som tog med mig för att hälsa på mormor på jobbet.

Allting känns bara så jävla overkligt. Jag vill ha min morfar tillbaka, väntar fortfarande på att han ska ringa o säga att han mår bättre, men det kommer han aldrig göra...

Vila i frid älskade morfar, jag älskar dig.